Pluddertråd om hästar då? ;) typ babbla om det som faller hjärtat inn?

Själv kör jag mycket med Gejsa. Våran vaktmästara på stallet kör lantbruksredskaper med sin fjordhäst, dom håller på med hö och äng med Pluto som han heter, riktig mysigt att köra förbi och se!

Varför inte ? Som jag skrev i mitt inlägg på "cirkushästar"
så är ju hästar något som verkar finnas i mångas hjärtan.
Både då och nu. Så varför inte en tråd där vi diskuterar,berättar,
frågar…. listar kan bli lång……Huvudsaken att det gäller våra
älskade hästar !

Jag själv började rida vid 9 års ålder. Det fanns bara en enda sak
i huvudet; hästar. Var vi på semester så tryckte jag näsan mot
rutan för att se om jag kunde få se skymten av dessa för mig
helt underbara väsen !
Och så blev det ridskola på små shetlandsponnies (pluralis?)
då man natten innan låg sömnlös…För tänk om man skulle få
Kippen,Smokey, Vallanto som jag inte vågade gå in till. Jag
vaknade genomsvettig vid tanken på vilken häst jag skulle få.
Och på 70-talet var det inte tal om skjuts till stallet.
Det var cykeln som gällde. Den dög. Och nog tog man sig de
5 km som det var till stallet. Året om. På  vintern gick jag.
Detta med att bli skjutsad existerade inte. Gå eller cykla.

Kom till nytt stall. Fick bli skötare till stallets "skräck" då jag inte
vågade säga nej trots att jag var helt skräckslagen. Men det gick
över. Fick bli ledare i turridningar. Det gick bra på stallets tävlingar
på f.d. "skräcken". 'Började tävla i DM och sedan en tredjeplats på
SM. Köpte sedan min häst. Men där försvann charmen lite….
För plötsligt så var det frågan om att släppa allt annat. Jobba
hela dagen, byta om och så vara i stallet till 22.00. 7 dagar i
veckan. Tävla på somrarna. Prestationsångest, för visst var
man "tvungen" att få hem en rosett, helst blå-gul. Helst……..
Men absolut inte en vit. Pinsamt……
(efter att man suttit och putsat ridstövlarna till midnatt så
att man kunde spegla sig i dom. Efter en kvart i sörjan så
var den "spegeln" borta".

Så jag började i privat stall och tävlade bara för skojs skull.
Utan krav på att raden av prisrosetter bredvid stamtavlan skulle
utökas så att allt skulle sitta inom ram och glas.

Utan kraven blev allt så oerhört mycket roligare. Vi kunde
slappa en hel helg. "Skräcken", min älskade Blue Mary gick
lös och följde mig vart jag än gick. Vi var ett.

Men så började hon halta. Många turer till Strömsholm.
Och till slut så kom domen. Jag hade tänkt ha henne till
min bästa kompis som gick i hagen och bara hade det bra.
Men de kunde inte garantera att hon inte hade ont.
Men korv, det skulle hon då inte bli. Så hon ligger under björkarna
i hagen där hon brukade stå och vänta på mig. Med ett  litet mullrande, en mule som sniffade runt i ansiktet och i håret liksom
en hund brukar känna sig för.

Jag glömmer henne aldrig. Aldrig någonsin att jag gör det.
Hon finns fortfarande i mitt hjärta. Och kommer alltid att göra
det. Jag har mina kort kvar. Rosetterna har jag slängt, det var
ju bara tävling och det är inte dom jag vill minnas. Utan stunderna
när jag kom till hagen, vi lekte när ingen såg, hon sprang runt
runt omkring mig och jag skulle upp på henne rygg, utan någon
sadel. Men jag var ung och det gick. Och sedan så var det "dans"
då hon for runt, "pruttade" allt var hon orkade, men aldrig att
hon gjorde så att jag ramlade av. Och gjorde jag det, ja, då var
det mitt eget fel. Då stannade hon genast upp och kom till mig
och undrade om vi inte  skulle börja om igen.
Så rosetterna, vad betyder de ? Ingenting. Det är minnet och
känslan, som betyder något. Ingenting annat.

Det var min lilla historia om mitt hästliv. Kanske att någon mer
vill berätta ? Vi är många som vill läsa !

Vilken härlig historia. Man kan riktigt se det framför sig. En toårstjej med flätor och ett busigt sto som är samtidigt så kärleksfull.

Mitt hästliv började inte förr än i 15-16årsåldern.

Och skälet till att jag började rida?

En skön syndares bekännelse: Jag kom underfund med att där i stallet  fanns ju en hel drös med snygga tjejer.

Jodå, jag fick napp. Det höll väl inte så länge med tjejen. Men intresset för hästar hade vaknat och har aldrig sloknat (inte för tjejer heller, förstås).

Har väl aldrig tävlingsridit, bara motion. Och så småningom när råd fanns, så blev det en egen häst.

En travare med god travhärstamning, men som var för närvös vid starterna, så det blev mest galopp. Men jag hade ju glädje av att kunna både rida och köra. Speciellt några gånger på isen, då jag broddade för fullt och hade en typ sportsläde bakom. Det gick undan.

Som för Bluemary, första hästen glömmer man aldrig.

Så småningom blev det ett avelssto efter Napoleon. Namona och hennes föl är ju också kära minnen. Och de flesta finns ju bevarade hos mig på kort.

Ytterligare några hästar, bara ston, har passerat revy. Jag minns dem nog alla på ett eller annat sätt.

Tom

Vilka härliga minnen ni har.

mitt hästliv började när jag föddeshar ridigt  sen jag var 5 år,fick min första och ända ponny då,han var ett russ på 25 år,farfar bytade två kalvar mot hanbörjade rida farfars halvblod när jag var 9,måste ha sett väldigt roligt ut för jag nåde knappt ner om sadlen^^

och när jag var 14 fick jag ett letiskt halvblod av farfar och pappa,hon var väldigt skarp,det var inte så kul då,men nu i efterhand så är jag väldigt glad för tiden jag hade med henne,hon lärde mig väldigt mycket,fick tyvär bara ett och ett halvt år med henne för hon fick cancer i vänster fram

efter henne var jag med ryttare på en dressyrhäst i lite mer än ett år,sammtidig som jag red på ridskola,sen såldes hästen till danmark och det var då jag hittade mitt sto som jag fortfarande har kvar

när jag var 20 lånade jag en öselponny som gav mig mitt livs överraskning en morgon i maj för tre år sedan,ett litet föl,det hade inte synts eller märkts att hon var dräktig,dom som jag lånade henne av kom fram till att hon hade blivit tjuvbetekt i lettland av en friser hingst,har fortfarande kvar det lilla "fölet"

jobbade på en ridskola från det jag var 17 tills jag var 20,det var då jag började på min nuvarande arbetsplats,där jag jobbar med unghästar och kor,har hjälpt folk med unghästar och problemhästar vid sidan om sen jag var 15 år

Om hästlivet i Skåne:

En skånsk odalbonde besökte sin granne för att efterhöra tillståndet hos ett sto som insjuknat - varför också veterinär föregående dag konsulterats.
Den besökande fann till sin förvåning djuret i högönsklig välmåga - men ägaren var rätt illa däran.
"Vaffårnåd - é du nu säl sjug "?
"Ja dendärne meddecinen som mären skolle ha - den va sån så en skålle bläsa den i na mé ett rör".
"Va den dé - men dé behövde du väl ente ble sjug får"?
"Jo - du fårrstaur ad mären bläste fåsst."

Tom

#8 Haha!

Den var bra Tom ! Den gillade jag !

den var bra

Super!

Kommer ihåg en gång när jag var typ 13-14 och tillbringade en del av sommaren hos mina släktingar i värmland. Vi åkte till ett litet travstall några kilometer bort och hjälpte till med hästarna.

En dag hittade vi att en av hästarna hade en lös sko. Drängen på gården, en stabil karl som hästarna bara älskade, var också hovslagare. Vi talade om för honom att märren hade en lös sko. Han bara sa att han skulle ta det senare. Vad gjorde vi tjejer då?

Jo vi fick fatt i ett par högafflar och jagade honom runt stallplanen för att övertyga honom om att han skulle göra det "NU!".

Helt rätt sissie ! När det gäller djur så är det just NU som gäller.
Så det gjorde ni bra !

Spårar ur lite nu, men minns när jag sade till grannen att en
ko blödde ymnigt från ena örat. Han skulle komma. Icke…
Så vi hämtade våra flaskor,förband, ja t om plåster och gjorde
ett förband. Hur länge det satt fast vet jag inte men jag skulle
vilja ha sett bondens min om han råkat köra förbi….

En liten parentes alltså……..

De hästar som jag har haft att göra med har varit Ardenner och Nordsvenskar.

Jag är född och uppvuxen son bondson så det blev mycket hästkörande fram tills vi köpte vår första traktor, fast lite hästjobb blev det ändå kvar i jordbruket.

Även i skogen fick hästarna jobba, och där gällde det att man var kompis med hästen och att det var lugn och inte ryckig.

Till saken hör att Far var en riktig "hästkarl" tillika hovslagare, som kunde göra "folk" av hästar som ingen annan kunde ha, han köpte dem billigt och sålde när de var dugliga, så man fick ju se diverse odågor till hästar.

Men Far lyckades med de flesta, fast en häst kunde bara han köra, oss pojkar lydde den inte.

"16 Roligt att höra din historia och även om din Far som var
så duktig på att få i ordning på hästar som andra inte klarade.

Och många av dessa hästar har nog farit illa. De har ju ett
oerhört minne när det gäller sådant som har skrämt dom.ibland verkar det sitta i livet ut.

Så det jätteroligt att få höra era historier om hästar

Men vad jag inte riktigt har förstått är varför hästar är så
oerhört rädda för älgar ? Bara doften kan göra dom full-
ständigt skräckslagna. Någon som vet varför ?

Hästen har inget annat än sparkar att försvara sig med. Och det räcker inte långt mot älgens horn.

Därför springer dom undan så fort dom kan.

Tom

Men varför reagerar de så våldsamt på lukten ? En tjej i
stallet hade vantar som använts (och förstås tvättats) i
samband med älgjakt och slakt och den allra lugnaste
hästen blev som tokig av lukten.

Och även om vi människor inte ser någon älg så kan ju
hästarna falla i sken och det visar sig sedan att det har
varit en älg i närheten. Och vad kan det bero på ?

 Kanske dagens "sällskapshästar" är räddare??

Märkte aldrig att våra arbetshästar var rädda för älgar. Vid skogskörning hände det ofta, särskilt på vintern, att det var älg i närheten, men inte blev hästarna oroliga för det. 

Innan det blev vanligt med olika maskiner till att forsla ut skjutna älgar ur skogen vid älgjakten användes ofta hästar som älgdragare, och jag minns inte att någon häst skyggade för älg, och då skiljde inte mer än någon meter mellan häst och älg.

"19 Intressant ! Har varit med om flera färder över stock och
sten p g a älg så nog undrar man……

För några år sedan så bestämde jag mig för att ge mig ut
och rida på några nordsvenska hästar. Ledaren förvarnade om
att det kunde finnas älg i närheten och att vi skulle vara beredda
på att det kunde bära iväg.

Så därför var det så intressant att höra om detta med hästar som
användes som älgdragare.

Jag skulle kunna tänka mig att en arbetshäst, som nästan dagligen utför ett arbete tillsammans med sin körare, får ett helt annat och mycket större förtroende för sin körare. Så när denne är lugn, blir också hästen lugn.

Om du någonsin har upplevt en riktig körkarl i arbete med sin häst, så förstår du vad jag menar. Det är två individer som hela tiden kommunicerar med varandra. En körkarl är sällan tyst långa stunder. Han uppmuntrar, lugnar ner när det behövs, visar hästen bästa väg osv.

Sedan överförs detta lugn mellan generationer. Speciellt som fölet/unghästen ofta följde med som löshäst (innebär inte att hästen springer helt lös) när arbete på åker, äng och i skog utfördes. Dom blev helt enkelt vana vid allt det som finns i skogen.

Och att hästar reagerar på lukten. Dom har ju ett bättre luktsinne än vi (men jag tror hunder har ännu bättre), så de känner lukten på långt håll.

Tom

En arbetshäst som har en bra och omtänksam körkarl kan nog
inte få det bättre…..

#22 Tillägger även väldigt vackert att se på! Ett samspelt ekipage det är något i hästväg de:-)