Era historier och driva lantbruk

Hejsan! Måste börja med att säga att jag verkligen älskar Lantdjur iFokus, alla verkar så trevliga och stämningen är fenomenal!

Ända sedan jag var en liten, liten plutt har jag velat ha en gård med massor av djur, och den drömmen har nu bara utvecklats mer och mer. Skulle så gärna driva ett eget lantbruk om ett par år, men jag vet inte hur en ska ta sig dit. Vad behöver en veta? Vart kan en lära sig de sakerna?

Hur kom ni över era gårdar och era lantdjur? Hur uppkom ert intresse? Vad är er historia, helt enkelt. 

Börja småskaligt genom att arrendera/hyra en mindre fastighet och testa på livet utan att investera för mycket pengar. De som misslyckats är oftast de som gapat efter för mycket på en gång. Så en handfull höns och några kaniner är ganska bra att börja med, 

Det finns kurser i självhushållning i exempelvis Skattungebyn där du kan lära dig om odling http://www.folkhogskola.nu/Sok-kurser/Dalarnas-lan/Mora-folkhogskola/Kurser/2014VT/Ekologisk-odling--hallbar-livsforing/ och sedan kan man wwoofa på ekologiska gårdar och lära sig om djur osv.

#1 Kan tänka mig att man får ta det i etapper! Blir nog lite för mycket av en chock om man försöker göra allt på samma gång. Höns och kaniner låter som en bra start!

Oj, den där kursen såg ju riktigt intressant ut! Och att wwoofa på en ekologisk gård är lite av en dröm det också, hehe, så det borde jag verkligen kolla upp mer om.

Tack så mycket för svar!

Vad roligt att höra att du gillar Lantdjur.ifokus. Det gör jag med! Stämningen är toppen och det är ju helt klart alla goa medlemmars förtjänst. 

Vi är ju "bara" månskensbönder och gör detta på hobbynivå. Hittills är det den dyraste hobby vi någonsin haft, men för oss är det värt det! Tanken är också att vi lite efterhand kommer att bli alltmer självförsörjande. 

Vi flyttade från Stockholm till Skåne för att det var mycket billigare med gårdar här och lite av jobbskäl också. När vi väl bestämde oss för att lämna Stockholm så blev steget till att köpa en gård och bo på landet inte lika stort av någon anledning. 

Man får göra som VildaVittra säger, ta det i etapper. Vårt första år här gick till att anpassa oss till livet på landet. Det var en stor skillnad att bo i radhusområde med gatlampor, kommunalt avlopp och vatten och allt möjligt annat till att sen bo i ett gammalt hus som kräver tillsyn på de mest märkliga sätt. Man behöver vara lite händig (alt ha händiga kontakter) en hel del fantasi och rätt mycket tålamod. 

Jag ville ju ha djur men vi valde att vänta till vår andra sommar på gården. Första vintern bodde det en enda stackars omplaceringskanin i stallet. Men sen har det rullat på. Vi har tagit en djursort i taget och sett till att läsa på ordentligt innan. Det finns massor av information på nätet. Jordbruksverkets sida kunde jag nästan utantill i början. Det finns också massor av bra böcker att låna på biblioteket.  Sen när vi bott här ett tag lärde vi känna bönder runt om och där har vi hittat en guldgruva när det gäller information. 

För att få ha djur ska man ha ett produktionsplatsnummer. När man ansöker om det får man lämna in information om sin mark och hur man har tänkt sig sin djurhållning. Allt sånt står på jordbruksverkets sida. 

Vårt nästa steg är att komma igång med odling. I år har vi låtit grisarna gå och bereda jorden så förhoppningsvis drar vi igång lite odling nästa år. 

#3 Tillägger att man inte behöver produktionsplatsnummer för småskalig hållning av fjäderfä eller kaniner. 

#4 Nä helt rätt! 

Jag hade tur som blev inbjuden till ett redan existerande lantbruk (cattle ranch) och får lära mig vad som behövs och krävs och hjälper till så gott jag kan. :) Jag gick djurvårdslinjen i gymnasiet så mitt sikte var sedan jag var liten att jobba med djur. Det är lätt att få fram ungar, sen hårt arbete att hålla dom vid liv och frodas väl och svårast att ta farväl antingen via slakt eller sälja. Vi säljer vidare vilket är minst lika hjärtknipande. Man fäster sig ju vid de djur man tar hand om från bebis. :)

Här är Brownie, vår bruna lilla kalv som inte är så brun längre. :) Hon är född nu under 2014 och ska stanna med oss. Det är en sån individ som vi helt enkelt inte har hjärta att skiljas från. :) 

#3 Det måste verkligen vara en stor förändring att flytta från ett radhusområde i Stockholm, till en gård i Skåne! Skåne är faktiskt en av mina drömmars platser att bo. 

Hmm, ja, händig är nog nått jag bör öva på, haha... Kanske dags att börja lära nu. 

"Ta det i etapper" ska bli mitt nya mantra, haha! Tack så jättemycket för det långa svaret och de många tipsen! Kan bara önska att allt ska gå lika väl mig för.  Vad är det ni ska odla, förresten?

#6 Åååh, nej men uh så söt, hjärtat blir riktigt fluffiga av att se henne! Kan verkligen tänka mig att det är svårt att skiljas från ett djur man sett växa upp, men kan också tänka mig att det är en rätt mäktig känsla också, på ett vis. Och vad otroligt spännande det lät att få ta del av en cattle ranch! Det låter verkligen som du kommer ha mycket erfarenhet till senare i livet - suveränt! Själv gick jag utökad teknik med inriktning IT och media... så inte särskilt applicerbart på mina framtidsdrömmar, tyvärr. 

#7 Några av mina mantran: Man vet inte förrän man försökt. | Det kan inte bli mer än fel. | Skillnad mellan dröm och mål är inställning. | Det är aldrig försent! | Ge inte upp så lätt, du föll många gånger innan du lärde dig gå. | Livet går ut på att samla erfarenheter och äventyr, inte prylar. 

Jag försöker leva ett liv som när jag är gammal har massor med historier och massa saker som skänker glädje när jag tänker på det! Och faktiskt, vissa av de coolaste historier jag har redan nu, var när saker gick snett. :) Jag satt på ett stillastående tåg i 12 timmar en gång mitt i snöstorm. Min resa var över 24 timmar försenad ankomst. Jag reste från Umeå till Skåne och det var mitt i stormen Per. :) Jag var så arg och less, men att kunna säga "Jag var där" är faktiskt nåt jag gillar. :) Jag har sett mount rushmore, jag har klappat vargar och buffalos, jag har stått öga mot öga med en (tränad) vithövdad havsörn, jag har flyttat tvärs över sverige och tillbaka samt utomlands. Om det är nåt du VERKLIGEN vill så är det ingenting som stoppar dig. För lycka är värt att slåss för. Jag har åkt hundspann, jag frös nästan ihjäl en gång, jag har kört fast med skoter mitt i tjottahejti, jag har tämjt vildkatter. Gud, jag ÄLSKAR att se tillbaka på mitt liv, hur fel det än gick ibland! När saker går fel lär man sig av det, så egentligen, du har 50% att ha rätt och 50% att få visdom. Deru!

Även om det innebär att ibland säga farväl till individer som betyder mycket. Men det kommer ju med djurägandet förr eller senare hursomhelst. :) Testa nya saker, testa nya smaker, ta chanser. Det är SÅ värt det!

#8 Håller med. Alla dessa människor med inställningen "jag ska bara ...." när de pratar om sin dröm och varför de inte kan börja leva sin dröm kommer aldrig någonstans. För det kommer alltid finnas något som att man behöver mer pengar, man behöver just nu mer tid med barnen osv.

Vill man något, så börja nu. Om det så är att börja odla på balkongen eller att läsa geologi på distans (man lär sig exempelvis om jordmåner).

#7 Det var en stor förändring. Så här efteråt kan jag känna lite - men jösses hur vågade vi det? Men det är verkligen värt det. Det har också lärt mig att man kan köra ner sina rötter på andra ställen än där dom var från början. 

Jag vill odla potatis, både till oss och till djuren. Jag vill odla mitt hö - grisarna håller på att bereda marken där jag har tänkt mig hö. Sen sånt man behöver - örter, grönsaker, bär och frukt. Jag ska börja i lagom skala. Det viktiga är att man orkar ta hand om det, både medan det växer och sen när det ska skördas. Så lite i taget! 

Första steget är störst sen är man igång. Törs en fegis som jag så törs vem som helst! 

#8 Vilket inspirerande inlägg! Blir verkligen taggad på att förverkliga drömmarna.  Och det har du verkligen rätt i - det är felen som skapar historierna. Det låter onekligen som du har levt ett spännande och händelserikt liv, och det är då verkligen nått jag strävar efter att också ha! En blir så less ibland på att dagarna bara är den andra lik, och äventyr är den enda medicinen. 

#9 Verkligen! Har själv alltid varit en sån där "ska bara..."-person, och det är först nu när jag tar börjar ta fler risker och verkligen gör det jag vill som saker går framåt. Det låter så otroligt självklart, och det är det ju också såklart, men det var svårt att se ifrån början. 

#10 Håller med om att rötterna inte är så kräsna! Flyttade hemifrån nu i augusti, från Värmland till Linköping... oj oj oj vilken omställning! Men det är ett äventyr i sig det också. 

Potatis har mamma odlat i många år hemma, och vad mycket godare de blir än de en kan köpa i affären! Bär brukar vara  ganska lätt att odla; hallonbuskarna hemma i Värmland växer som ogräs, haha Det är en så härlig känsla att gå ut i sin trädgården, plocka på sig lite örter, lite tomater, sallad och sen äta dem till middag... Kanske är det arbetet en lägger på sina växter som gör att det alltid smakar bättre än den köpta varianten. 

#11 Hehe ja jag mår dåligt när dagarna blir för lik varann (och det är sällan varje dag är likadan med djur för dom har ju fri vilja) men jag är inte ens 30 än så jag har mååånga fler äventyr att samla på mig. ^^ 

Det hela började för mig när jag någon gång i tonåren var deppig och började undra vad som hände med livet. Som liten så gick ett år så långsamt och plötsligt så svischade dom förbi. Jag började fundera på varför och insåg att barn leker varje dag. De har äventyr varje dag! Även om de bara skulle ha ett äventyr om dagen så är det 365 äventyr per år! Phew, inte konstigt att året gick långsamt! Hur många har man när dagarna ser likadan ut? Inga. Man går på autopilot och hjärnan stänger av att dagarna går. Jag blev med hund till sist och började leka mycket med hunden och klättra i snöhögar igen, kräla på alla fyra med henne och helt enkelt leka mer! Det hjälpte lite att släppa lös och våga ha kul! Sedan har jag sett livet som en stor lekplats, allt kan ge en upplevelse och det är rätt fantastiskt egentligen. Jag fotograferar för att försöka fånga naturens magi och det är så härligt att undersöka nya områden och verkligen ta in vad man ser och känner. :) 

Jag satt i en lägenhet i Södertälje mitt i centrum och åkte till fritidshuset, nästan bode där ute störe delen av året men det var inte nog.  Jag ville ha höns och föda upp kaniner det kunde jag inte göra med det livet jag levde då. Jag åkte den 5/10 för 2årsedan och möttes av att det här kommer inte du att klara av, en vinter här är mycket svårare en i stan.. 2år senare så är jag kvar och en del av gubbarna visar numera respekt mot mig även om de tycker att jag är konstig som "gett upp livet för att leva ensam på en gård". Jag har inte gett upp någonting utan utväcklats som människa.

Jag är tröttare men det ger så otroligt mycket att få gå ut och ta hand om alla djuren och sedan gå in och mysa med hundarna och katterna. Det är så lugnt och tyst runt om kring mig att jag äntligen kan slapna av.