Annons:
Etikettdjur
Läst 16810 ggr
Rita-S
2011-04-05 10:50

Norska hundraser

Hunden har varit en av dom viktigaste djuren vi haft för hjälp och vakthåll genom längre tid än vi har varit bofasta. Även i Norge finns där gamla raser värda att bevara.

I Norge har vi en hel rad olika hundraser, men Norska älghunden (grå och svart), Haldenstøvern, Lundehunden, Norsk Buhund, Hygenhund och dunkeren är av dem som är mest Norsk. Jag kommer fokusera på de inhemska raserna med långa rötter bakåt i tiden och börjar med Norsk Buhund.

Norsk Buhund (Norsk Boskapshund) räknas att vara en direkt efterkommare av de hundar människorna hade med sig när de bosatte sig i Skandinavien efter istiden och är därmed den äldsta Norska rasen. Från dom tidigaste utgrävningar i Norge hittar vi rester efter en ras mycket lik i kroppsbyggnad till dagens Buhund. Rasen blev använt till jakt såväl som vakthållning, och som vallhund när man hade boskap. Även i dag är det en bra gätarhund och älghund, och har även blivit populär inom lydnad och agility, som förarhund och narkotikahund.

På början av 1900 talet var rasen nära att utrotas, mycket pga. utländska raser gjorde sitt intåg i landet och trängde bort Buhunden som vall och gårdshund, men kloka människor var snabba med att inleda bevaringsarbetet för att rasen inte skulle försvinna helt. I dag registrerar Norsk Kennelklubb runt 100-150 nya valpar per år.

Av utseende är det en typisk spetshund, något under medelstorlek, en något fyrkantig format kropp som är tät och kompakt, den skall ha öron som står rakt upp och är välanpassat till huvudet. Hårlaget är tät och glatt. Svansen skall vara upprullad mot ryggen. Färgerna som är godkänt är black och svart. Svart skall vara enfärgat svart, dock är det tillåten med vitt på halsring, tassar, en bröstfläck eller ett bliss.
De bleka färgerna är som med fjordhästen alla nyanser från nästan vit till brungul i färgen, med och utan svarta spetsar på håren. Höjden varierar mellan 41 till 45 cm för en tik och 43 till 47 cm för hane..

Lundehunden är en gammal ras, dock inte lika gammal som Norsk Buhund, och det finns skrifter mer än 400 år gammal som beskriver rasen. Man förmodar att rasen härstammar från någonstans mellan ung och sen vikingatid i Norge.

Detta är en kustras som var mycket använt i jakten på Lundefågeln, där av namnet, där rasen gick in i gångarna där lunden hade bo och hämtade ut levande fåglar där man sen använde både kött och dun.
på 1850talet började man fånga fåglarna med nät, och bestånden av Lundehund gick därmed ganska snabbt ned. I Månstad på Værøy tog man dock drastiska steg för att bevara bestånden. Fler hundar blev även exporterat till en annan uppfödare när Oslo och dem avlade fram ett större antal hundar. Under andra världskriget blev Månstad drabbad av valpsjukan som utrotade när alla valpar, och det såg mörkt ut för rasen, och när valpsjukan spridde sig över hela Østlandet blev det riktig kris. Men uppfödaren när Oslo klarade sig genom första vågen valpsjuka och hade då skickat en del friska hundar till Månstad och när hon sen drabbades kunde hon få in 5 nya hundar som tack för hjälpen från Månstad. Tack vara detta och ett krafttag mellan dessa två stora uppfödare lyckades man rädda rasen från utrotning.

Rasen är en mycket liten spetshund med axelhöjd mellan 32 till 38 cm, anpassat att gå in i små smala gångar. Hanen skal vara markerat mer kraftig i kroppsbyggnad än tikarna. Kroppsbyggnaden skal vara något rektangulär, och kroppen skal vara lite längre än den är hög. Vanlig färg är brun i olika toner och med vita markeringar, med glatt mörk ytterpäls och mjuk ljusare underylle. Av gemyt är det en livlig, vaken och energisk hund som är tillgiven och lojal av natur.

Olikt andra hundar har Lundehunden 6 tår på alla tassar, 5 treledade och en tvåledat tå, som hjälpte hunden att få bättre grepp om sten och berg. Yttre örat viks i hop för att skydda inneröret mot smuts och skit så det inte kommer in i örat, detta skyddar när hunden kryper in i trånga gångar. Kroppens led skal vara något mer flexibelt än andra hundar, bland annat skall axelbladet vara utformat så att frambenen kan vikas rakt ut till sidan, och nacken så flexibel att huvudet kan böjas bak mot ryggen.

Svart älghund är den yngste av våra två älghundraser med rötter från sen vikingatid, och erkänt som egen ras sedan runt 1850.
Detta är en lugn och tillgiven hund som knyter stärka lojala band till sin familj. Den är orädd och psykisk mycket stärk, vilket var välbehövd då rasen inte bara användas till älgjakt men även till jakt på björn. Den är en framträdande bandhund och fungerar utmärkt i denna form för jakt. Den har ett mycket bra gemyt, men kan bli rätt så egenrådig om den får möjlighet. 


Hunden kan ha mycket röst, och kan skälla en del, synnerligen om den står uppbunden mycket eller mycket i rastgård. Dock är detta lika mycket en fråga om uppfostran som lynnet. ¨Det är en aktiv ras som behöver sin del motion och sysselsättning. Den är glad i att arbeta mycket och lätt att hålla i form, den blir en god turkompis och smiter sällan i väg om den har fäst sitt band till dig, den håller sig oftast lojalt inom flockens synhåll men självklart finns där smitare som individer med.

Efter 1900 började aveln i Norge rikta in sig mer och mer på den grå kusinen, Grå älghund, och den svarta kom mer och mer i bakgrunden. På 1950talet togs dock arbetet upp att bevara rasen, och den räknas i dag som en "lillebror" till den grå med en livskraftig stam.

Fysisk är detta den minsta av älghundsraserna i Norge, med storlek på 43-46 cm för tikarna och mellan 46-49 cm för hanarna, med harmonisk kvadratisk byggd kropp, rakt upprätta öron, svansen upprullat mot ryggen, stolt resning och kort svart glänsande och tät päls. Enbart något vitt på bröst och tår är tillåten.

Grå Elghund är nu norska flaggskeppet av hundraser, och emblemet till Norska Kennelklubben. Rötterna till denna rasen kan spåras många tusen år bakåt i tid, och nämnes som en osedvanlig mångsidig och duktig ras som utmärkar sig inom jakt av älg och björn, lik sin lillabror, och med en stärk förmåga och vilja till samarbete.

Lynnet på denna hunden är mycket sällskaplig, trogen och lojal mot sin familj, mycket samarbetsvillig när den får gå ut för att jaga. Den är i övrigt som en vilken som helst annan hund, det är en myt att en god jakthund skylle vara ilsken. I Norge har den hög status som storviltsjägare, och sen gammalt av då framst älg och tildels även björn.

Av kroppsbyggnad skal den vara högrest och stolt, lätt i kroppen men inte spjänkig. Sedan ras-standarden blev satt i 1905 har den inte ändrat sig mycket; mörk mask, små öron, kvadratisk stärk kropp, krullad svans med hög ansätning, goda rörelser, god vinkling, tät päls grå av färg och utan sotning.

Då denna rasen är den mäst utbridda älgrasen i Norge av dom norska raser är den inte hotat av utrotning, med hundar i alla 5 kontinenter är rasen en stärk ras. Störst population finns i Norge, Sverige, Finland och USA som står för 1000 valpar varje år där Norge är störst och Usa minst i prosentdelen.

Bilderna är lånat från Wikipedia Commons.

//Rita, sajtvärd på Husmorstips,  fibromyalgi och julen, medarbetare på Lantdjur
Följ min julblogg,  bloggen och min hemsida

Annons:
medde
2011-04-23 20:26
#1

Tack Rita!

Mycket bra artikel. Norge har verkligen egna fina raser. Där råder det ingen tvekan alls om. Den svarta älghunden var mycket trevligt att läsa om. Ruggigt vacker.

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥

Rita-S
2011-04-23 21:41
#2

jo jag gillar älghundarna, har alltid haft en förkärlek för den svarta jag med :)

//Rita, sajtvärd på Husmorstips,  fibromyalgi och julen, medarbetare på Lantdjur
Följ min julblogg,  bloggen och min hemsida

[Emma-Rhino]
2011-04-24 09:53
#3

Jättebra artikel! Jag älskar hundar och kunde redan alla dessa raser. Tycker om de norska raserna och var inne på att skaffa svart älghund men då jag inte jagar så blev det inte så. Tyckte inte det var rätt emot  hunden =)

Upp till toppen
Annons: