2011-03-31 13:59 #0 av: Rita-S

Sedan en halv till en million år sedan började den nordiska brunbin att utveckla sig separat från sin stamfader europeiska bin. Numera är den våran ända inhemska bi-sort.

Den nordiska brunbien är en efterkommare av den gamla europeiska bin, och har aner tillbaks till för mer än en halv till en million år sedan när den nordiska underarten började utveckla sig separat från europeiska bin. Grottmalerier från mellan 6 000 och 22 000 år sedan visar människan som sankar honung från ihåliga träd.

När människan började aktivkt att hålla bin som honungs-källa valde man att hålla bin i ihåliga träd, men eftersom skogen blev huggen för att skapa plats för det ständigt ökande lantbruket försvann även binas naturliga tillhållsplatser.

Bier som parar sig

Steget var då inte långt till att fläta och binda i hop kuber i halm eller torkat gräs, eller uthålade stubber eller trästommer. Eftersom halmkuberna var lätta att flytta med sig till nya områden blev dessa snabbt mer populära, dom tog dessutom mindre tid att skapa än att håla ut en trästomme till bina. Honung blev en högt skattat handelsvara då socker var en ytterst kostsam anskaffelse fram tills slutet på 1800 talet, och man lade ner stor möda att forsöka fånga in en svärm med drotning för att locka dessa att bo i en halmkub.

Under vikingatid blev även bina använt som en del av forsvaret av en by, vid att man helt änkelt kastade bikuberna mitt i flocken av angripande, varpå dessa fick ta en hurtig flykt för att undsläppa dom ildsinta bina som försvarade sina bo. Så sent som under 30års krigen beskrivs det att man kastade bikuber på soldater och lyckades jaga hela avdelningar på flykt mot vatten eller bort från arga bin.

Av utseende skiljer sig inte brunbin så mycket från den vesteuropeiska bin. Kroppen är relativt stor med svart kroppspanser, och den är glensande sort om pälsen blir bortsliten, vilket ofta händer på ett gammalt bi. En ung bi kan se gråbrun ut pga hårlaget.

Den är en trög ynglare, och behöver en tid på våren att utveckla sig i förhållande till mer sydliga arter av bi. I områden med kort blommingstid pga lantbruker är den inte så lämpad som områden med mycket naturbete, äng och lyng, där hävdar sig denna art som den mäst lämpade.

Av lynne är denna bin en relativt lugn och lite agressiv art, dom svärmar mycket villiga, är goda samlare och inte så lystna på att stickas. Den har dog inte så stabilt gemytt som många andra arter, då den så himla gjärna svärmer kan man ofta gå miste om hela små flockar med bin och drotningar om man inte är påpassliga.

I och med att rasen är den ända som kvarstår från gammal tid har den hög bevaringsvärdi och ny forskning visar att den genetiska spridningen inom arten var mycket större än man antog först, vilket gör det viktigare att bevara detta mangfaldet.

I Norge är det förbud mot att hålla andra biarter än just denna bin på fler renhålls-ställen, områden som Flekkefjord, Lund, Soknadal och Sirdal är mycket avgränsat pga naturliga gränser som fjäll och hav och detta har isolerat bestanderna där så dom är rena och utan inverkan från andra arter.

I 1884 upprättes det första biröktelaget för just brunbin i Norge, och denna är bland dom äldsta husdyrsföreningen vi har i Norge.

Bin producerar inte bara honung, en viktig handelsvara och ersätning för socker för dom flesta. På toppen av honungen fick man bivax som användes mycket till ljus, ofta blandade man djurfett och bivax för att dryga ut ljusen, och vaxet användes att göra salver och fetande krämer både för djur och människa.
Honungen användes desutom inom läkning då det har ett millt anticeptisk effekt på sår.


Bilden är lånat från Wikipedia Commons.